Igår läste jag två böcker som egentligen var väldigt olika varandra, men de har det gemensamt att båda handlar om karaktärer där man inte vet om de är pojkar eller flickor när man läser böckerna och det spelar heller ingen roll.
Kivi och monsterhund har blivit känd för att den är den första barnboken som bara använder hen istället för han eller hon. Boken handlar om Kivi som mest av allt vill ha en hund. En dag när hen vaknar så har en riktig monsterhund flyttat in. Den ställer till ganska mycket problem för Kivi eftersom den verkligen inte kan uppföra sig utan äter allt den kan hitta, bajsar på mattan och luktar illa.
Förutom att boken är väldigt roligt skriven på rim så skrattar jag ofta gott åt bilderna på Kivi och monsterhunden och allt de gör.
Namnsdagsflickan är en väldigt speciell bok. Det är egentligen tre historier i boken. Huvudberättelsen handlar om Kim och Robin som har varit vänner tidigare men glidit ifrån varandra. Tillsammans har de skapat fantasivärlden Bergendhia där den ena av parallellberättelserna utspelar sig. Namnsdagsflickan, Robins lillasyster tror de nämligen har fastnat i Bergendhia eftersom hon ligger i koma men ändå har lyckats teckna Bergendhias vapen. Robin inser att Kim är den enda som kan hjälpa Namnsdagsflickan och måste därför ta kontakt med Kim igen trots att det var så länge sedan de träffats.
Historien som utspelar sig i Bergendhia förvirrar mig lite när jag läser boken, men berättelsen om Kim och Robin är en fin historia och den tredje berättelsen i boken, Kims serie om Kassandra Kavat skulle jag gärna skulle vilja läsa mer av.
Den här sommaren har ju inte varit den soligaste man minns precis. Visst kan regniga dagar vara som gjorda för mysig läsning inomhus, så det har man minsann haft många chanser till. Men jag gillar när det är sol. Alltså tycker jag att det är toppen när man kan kombinera läsningen med en stund i solen. Igår var det en sån där härligt varm och solig dag. Och jag tog filten, la mig i gräset och läste Månfågel av Ingelin Angerborn.
Vi har skrivit om flera av hennes böcker förut. Vi gillar Ingelin Angerborn. Bland annat skrev Karolina om För alltidoch Veronica om Rum 213.
I hennes nya bok är det augusti 2012, alltså utspelar den sig faktiskt i framtiden när jag läser. Tolvåriga Vendela skriver ett brev när hon känner sig ensammast i världen och hon får ett svar. Men vem är det som skriver - och när? Ja, det är just frågan. Framtiden kan bli ett nu, som blir ett då. Kan det vara så att all tid finns samtidigt, parallellt liksom? Vendela tycks i alla fall ha öppnat tidens portar. Det går visst när det är blå måne. Känner du dig skeptisk? Det gör Vendela också.
Ingelin Angerborn har skrivit ytterligare en fin berättelse där hon blandar det magiska med det vardagliga. Läs själv och fundera. En skön lässtund får du garanterat, oavsett regn eller sol.
Idag jobbar jag i Sköldinge, på det lilla biblioteket där. Just nu är det så pass lugnt att jag hinner skriva några rader om ett par nya fina faktabilderböcker med lokal anknytning. Tidigare bodde illustratören Anna Helldorff på en gård mellan Floda och Bie inte så långt härifrån, hon jobbade bland annat som bildlärare på Nävertorpsskolan. Nu har hon tillsammans med Inger Källander (som även hon bott på samma gård) gjort Den gröna cellen och Pollenkyssen. Boksidorna myllrar av blommor och blad, humlor och fjärilar och en massa andra småkryp och djur.
Det är så lätt att missa många av naturens under eftersom de är så pyttesmå att man behöver lupp för att se dem ordentligt. Och en del syns inte alls. Men här kommer vi nära och tätt intill genom Annas vackra akvareller.
Både Inger och Anna vill ge oss en upptäcktsresa in i naturens innersta. De har gjort böckerna för att lära oss att senaturen och det förunderligt finurliga och vackra omkring oss. För om man gör det inser man förhoppningsvis hur viktigt det är att skydda och bevara den. Livsviktigt faktiskt.
Det är inte så lätt att sova när tre hemska monster dyker upp och bråkar; nyps i näsan, drar i håret och gör hemska grimaser. Marie sover inte alls, men så kommer hon till slut på en strålande idé. Det blåa, gröna taggiga och röda monstret gillar inte ljuset - Marie bestämmer sig därför för att plocka ner månen och hänga den i sitt rum. Och visst, monstren försvinner...
Iransk-franska Marjane Satrapis bilderbok Alla monster är rädda för månen är naivt berättad med bilder målade i grova tushdrag.
Passagen när Marie först tar en stor sax och klipper mer månen från himlen för att sedan bura in och hänga den över sängen i sitt rum är briljant. Jag blir helt enkelt lite glad av vad jag ser.
Det finns något oförargligt i tonen, men det är också en väldigt finurlig bilderbok som inte krånglar det.
När Simon flyttar från Stockholm till Malmö och börjar på fotbollsgymnasium trivs han genast väldigt bra i klassen och med träningen. Hans familj har en jobbig tid bakom sig och Simons mamma har gått bort och delvis har de flyttat för att komma bort ifrån det som hänt.
Från sin tränare får han en kommentar om att han nog skulle kunna bli ännu bättre om han bara gick ner ett par kilo. Den här kommentaren etsar sig fast i Simon som efter den helt ändrar sitt beteende. Han har alltid varit den som tagit ordentligt av både mat och efterrätt och ändå haft lite plats kvar för popcorn framför tvn. Eftersom han tränat så mycket, för att bli som Zlatan, fast bättre så har det aldrig spelat någon roll. Men nu gör det plötsligt det.
Att ätstörningar skulle vara något som bara drabbar tjejer är en vanlig fördom. Så är det inte. Det är ungefär en av tio av alla som lider av ätstörningar som är killar. Dessutom finns det många fall som man inte känner till. Det är också så att sjukdomen ofta märks senare på pojkar eftersom de har kraftigare benstomme. Författaren, Niclas Christoffer berättar i en intervju att han själv lidit av anorexia och bulimi i tonåren och även som ung man men att han träffat på många som sagt till honom att det bara är något som flickor i tonåren råkar ut för. Berättelsen om Simons sjukdom är till stor del berättelsen om författarens egen sjukdom fast han har ändrat en del detaljer och bakomhistorien.
En ny vecka och en ny trave böcker att ställa upp på bibblans hyllor. En av dem är en bok som blivit förbjuden på många amerikanska bibliotek.
Boken heter Välkommen Tango och är en bilderbok av Justin Richardson och Peter Parnell. Vad kan det vara för en bok kan man undra. Ja, det är en liten ömsint historia om en pingvinfamilj på Central Park Zoo i New York. Den är dessutom sann. Och varför blev då denna berättelse så provocerande i USA? Svaret är att Tangos föräldrar båda är pappor. Roy och Silo blir föräldrar tack vare att en omtänksam djurskötare lägger ett befruktat ägg i deras bo som de sedan ruvar tills det kläcks. Det är hela den "upprörande" historien. I Sverige är vi uppenbarligen betydligt mer vana vid regnbågsfamiljer än man är i USA, vi ser det som en familjtyp bland många. På biblioteken ser vi det dessutom som viktigt att visa på att familjer ser olika ut. Lika Unika - är ett uttryck jag gillar.
För säkerhets skull köpte vi två stycken.
Hej alla datorgluttande sommarlovslediga! Mitt namn är Wilfred Martinsson, jag är 14 år och har spenderat en vecka på biblioteket, vilket har varit väldigt kul. Men hur som helst. Nu har veckan lidit mot sitt slut och jag har blivit tillfrågad att skriva något här på barn- och ungdomsbloggen, något jag med ytterst stor glädje gör.
Jag börjar med att presentera en av mina absoluta favoritserier: Syskonen Baudelaires olycksaliga liv. Serien handlar, som man kanske kan gissa utifrån titeln, om de tre föräldralösa syskonen Baudelaire, Violet Klaus och Sunny. Redan från första sidan (eller jag kanske ska säga sista, det är baksidestexten jag menar) blir man varnad för att det här inte är någon lycklig bok.
Baksidan säger:
”Kära läsare! Jag är ledsen att behöva säga det, men den här boken är mycket otrevlig. Den berättar en tragisk historia om tre olyckliga barn. Syskonen Baudelaire, Violet, Klaus och Sunny, är både trevliga och begåvade men deras liv är fullt av olyckor. Redan på bokens första sida, då barnen leker på stranden och får fruktansvärda nyheter, och vidare genom boken lurar olyckan över dem. Dessa olycksaliga barn verkar, likt magneter, dra till sig obehagliga händelser. Bara i denna första bok ställs de tre syskonen inför en girig och motbjudande skurk, kliande kläder, en fasansfull eldsvåda, en elak sammansvärjning med planer för att stjäla deras pengar och kall gröt till frukost. Det är min plikt att skriva ned dessa otrevliga berättelser om de olycksaliga syskonen Baudelaire, men det finns inget som hindrar dig från att köpa en trevlig bok med ett lyckligt slut istället.”
Och så fortsätter det genom hela boken. Författarens (Lemony Snicket)sätt att skriva på gör att men hela tiden sitter och småskrattar när man läser boken. Han skriver på ett ganska omständigt sätt och väver in både ditt och datt i berättelsen, så att man till slut börjar undra om han själv finns på riktigt, eller om även författaren är en del av berättelsen. Nu säger jag inte så mycket mer än att konstatera att om du inte har något att läsa i sommar bör du helt klart läsa den här.
Lagom till det började vara varmt och skönt att sitta på balkongen (och läsa) kom boken Delirium i ett paket till jobbet. Tänk så lämpligt! En dystopi, precis vad jag var sugen på.
Förr i världen var kärlek viktigt. Förr gjorde människor nästan vad som helst för kärlek. De ljög, mördade... startade krig. Förr var människor, olyckliga oavsett om de hade eller inte hade kärlek. Sjukdomen amor deliria nervosa härjade fritt och skördade liv.
Nu går amor deliria nervosa att bota. En operation är allt som krävs för ett liv i stillhet och harmoni. Så fort man fyller arton år kan man bli botad. Lena väntar och längtar tills det är hennes tur. Hennes tur att andas ut, vara fri. För Lena är operationen extra viktigt eftersom hennes mamma drabbades, och dog, av den fruktade sjukdomen. Skammen över detta har präglat hela Lenas liv. På samma sätt som de strömförande elstängslen som skyddar alla botade mot det (eller de) som kanske finns där ute i vildmarken.
95 dagar före sin operation träffar Lena Alex. Han har hår som höstlöv och ögon som glittrar. Han är dessutom botad. De trekantiga operationsärret syns tydligt. Men allt är förstås inte vad det synes vara och snart förstår Lena att kärlek kanske inte är en sjukdom. Kärlek kanske är det som gör livet värt att leva.
Åh vilken bok! Jag kunde inte sluta läsa! Visst kan man känna igen saker från exempelvis Hungerspelen (staketen, angivarna, att folk har "gett upp") men det hör ju lite till när man skriver om en ruskig framtid.
Delirium är en väldigt spännande bok. Den är dessutom romantisk, och slutet! Slutet! Jag tänker förstås inte berätta hur det slutar annat än att jag vill läsa fortsättningen på Lenas öde nu, nu NU! Jag får dock vänta. 2013 kommer del två, Pandemonium, och tre, Requiem på svenska.
Inte nog med att Alfons Åberg fyller 40 i år, som Annika skrivit om tidigare. Författaren bakom alla Alfons böcker, Gunilla Bergström firar i idag sin 70-årsdag.
Här på Ängeln förbereds det för fullt inför Alfonsdagen, som kommer vara den 6 augusti under Katrineholms-veckan. Det köps (inte bara böcker), det pysslas, det läses, det lånas in ...
Här bloggar en rad olika barn och deras bibliotekarier om böcker! Bra böcker och dåliga böcker. Och lite, lite om bibliotek!
Vi som skriver bor i Katrineholm med omnejd och vårt Kulturhus heter Ängeln. På Ängelns barnavdelning finns det ett fint och bra rum som heter Bubblan. Alltså har vi kallat den här bloggen Bubblan i bibblan.
Att få kommentarer är roligt, men de ska förstås knyta an till blogginlägget. Om man vill diskutera eller fråga någonting annat får man gärna mejla oss på: bubblanibibblan (a) gmail.com
Vi förbehåller oss självklart rätten att ta bort olämpligt och irrelevant material.
