Mamma borta

Lilla Ugglan faller ur boet högt uppe i trädet och plötsligt är Mamma borta. Vilken mardröm! Men vilken tur att det finns hjälpsamma kamrater nere på marken som gör sitt allra bästa för att leta reda på mamma Uggla. Men hur ser mamma ut? Ja, hur beskriver man någon så självklar som sin egen mamma. Det blir en del förvecklingar innan de borttappade återförenas. Men kanske upprepar sig historien direkt. Vi vet inte säkert.


Den konstfulla bilderboken är skriven och illustrerad av irländske Chris Haughton. Han har fått ta emot många fina utmärkelser för den. Boken är utgiven på 14 språk. Det känns kul att ett av dem är svenska!

Apropå att tappa bort varandra: Ni får inte tappa bort Bubblanbloggen när vi nu byter adress. Du hittar oss från och med idag på www.bubblanibibblan.wordpress.com.


/Annika

Barn passar inte som husdjur

En morgon när Lollo övade piruetter märkte hon plötsligt att hon var iakttagen. "Hallå? Vem där? Jag känner lukten av dig där bakom buskarna, så kom fram bara!"

Bakom busken sitter det någon som säger: "Pip!" Ett barn! Björnen Lollo blir överlycklig. Pipis som hon raskt döper barnet till är ju urgulligt och hon vill, vill, vill behålla det. Mamma björn förklarar: Barn passar inte som husdjur, men Lollo tänker bevisa motsatsen. Men är det möjligen så att det kan ligger någonting i mammas ord..?

I slutet av Barn passar inte som husdjur berättar författaren och illustratören, Peter Brown, en historia:

En gång när jag var liten hittade jag en groda i skogen och tog hem den för att ha som husdjur. Det gillade inte min mamma. "Skulle du tycka att det vore roligt om ett djur bestämde sig för att göra DIG till sitt husdjur?" frågade hon mig. "Absolut!" svarade jag.

Jag tror Peter Brown tänkte på den händelsen när han skrev den här boken.

/Karolina

9 december

Tomtegröt, balett och sagor. Vänta (otåligt) på tomten, (i smyg) klämma på klapparna under granen och göra pepparkakshus. Det är julkänslor för mig!

En av mina absoluta favoritjulberättelser är Petter och Lottas Jul av Elsa Beskow. Tant Brun, tant Grön och tant Gredelin har tagit hand om de föräldralösa barnen Petter och Lotta. För första gången ska de nu får fira riktig jul i Lillköping. 

Det är en skimrande, lite läskig bilderbok som är skriven redan på 1940-talet. Som barn tyckte jag att det var väldigt spännande att ta del av de för mig gammeldags traditionerna och miljöerna som finns i boken.

Petter och Lotta vet inte vad julklappar är och tjuvkikar genom nyckelhålet för att se vad tant Brun, tant Grön och tant Gredelin pysslar med i smyg. Tillsammans med Farbror Blå hämtar de en julgran. De bakar pepparkakor med tant Brun. Och såklart väntar en spännande julafton när julbocken kommer på besök...

I klippet nedan skymtas julbocken, Petter och Lotta, Farbror Blå och alla de andra i julbaletten Nötknäpparen. Baletten baseras från början på den skräckromantiska berättelsen om kampen mellan Nötknäpparen och Råttkungen. Men i den version som Kungliga Operan i Stockholm brukar spela är handlingen förflyttad till just Petter och Lottas Jul. Det blir på så sätt ett möte mellan originalstoryn och Elsa Beskows sagovärld:

Det är magiskt! Alldeles magiskt.

Och för mig är det här jul när man är liten och jul när man är stor. 

 /Victoria

7 december

Färgen röd är veckans röda tråd och Det röda trädet av Shaun Tan blir dagens bok. Den kanske inte ter sig så särskilt röd vid första anblicken. Men det är just det som är det fina - du tvingas spana efter det röda för att så småningom upptäcka det lilla lysande lövet i allt det mörka eller färglösa. Det är en bok om att vakna en morgon och allt i livet tynger. Det finns ingenting att se fram emot. Och värre blir det. Ingen förstår dig, bekymren hopar sig. Voj voj. Men utan att du ser det följer det lilla lövet dig troget under dagen, som en värmande strimma hopp. Det är något okuvligt och starkt med det röda lövet. Och till slut överraskas du av att hoppets varmröda träd har växt sig stort och slagit ut mitt framför ögonen på dig. Det växte nog till sig inom dig, fast du inget märkte.

Förhoppningsvis bär vi alltid med oss en liten glöd som vägrar ge sig. Så även när det mesta känns jobbigt finns den där innerst inne och får oss att våga tro på framtiden. Läs en vacker bok där mörker vänds i ljus!

/Annika

4 december

Jag har läst en så fin bilderbok som heter Vresiga Grävlings jul. När man öppnar boken så är det det första man ser två knallröda sidor med vita prickar.

Boken handlar om vresige grävling som inte bryr sig ett dugg om att det är jul. Men alla de andra djuren är jätteglada att det snart är jul, och knackar på hos grävlingen för att fråga honom olika saker. Grävlingen blir så arg varje gång någon stör honom, och förstår inte varför de inte kan lämna honom i fred!

Har du blivit sådär riktigt rosenrasande någon gång? När man blir det brukar man säga att man ser rött, och det tror jag man skulle kunna säga att grävlingen gör när det knackar på hans dörr.

Boken har jättefina bilder, med många röda detaljer, för röd är ju verkligen julens färg!

/Lisa

3 december

De flesta nallebjörnar är bruna. Vilken färg Nalle Röd har avslöjar redan namnet.

I tant Sigrids nallebjörnsverkstad på landet görs många olika nallar. Eftersom hon inte tycker om när alla nallebjörnar ser likadana ut gör hon de lite olika. En dag blir Nalle Röd klar. Han är lite rödare än de andra. Därför kallar hon honom för just Nalle Röd.

Precis som alla andra nallar flyttar Nalle Röd från tant Sigrid. Alla nallebjörnar ska säljas och få ett nytt hem. Nalle Röd hamnar i en leksaksaffär tillsammans med nallar han inte känner. De börjar genast reta honom för hans annorlunda färg. Snart tror Nalle Röd på dem. Kanske finns det ingen som vill köpa honom och han går miste om ett nytt hem. Betyder det också att tant Sigrid ljög för honom?

Sagan om Nalle Röd är skriven och ritad av Zenita Källner och Anna-Karin Svensson. Det är en bok om hur det kan kännas att vara annorlunda och hur andra kan uppfatta det som konstigt. 

/Veronica

2 december

Förra veckan blev jag lite nostalgisk över Snödrottningen och den här veckan har jag blivit helt kär i en ny version av Snövit! Jag hade läst lite om denna nya bilderbok och alla pratade om de fantastiska bilderna av Benjamin Lacombe. Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig men den stora, stora bok som dök upp hos mig och Annika var ändå en överraskning.

Vilken underbar skapelse! Ni kan historien? En drottning som väntar barn råkar sticka sig i fingret och när de röda blodsdropparna faller ner på snön önskar hon sig en dotter med hy vit som snö, läppar röda som blod och hår svart som ebenholts. Dottern kommer och får namnet Snövit. Sen dör drottningen och kungen gifter om sig med en väldigt otrevlig typ. När Snövits styvmor genom sin magiska spegel får veta att Snövit är vackrast i landet, blir hon som galen och börjar konspirera för att döda henne.

Jag gillar, som ni säkert förstått, sagor. Jag läste högt ut Snövit för Annika och vi konstaterade att en av de roliga sakerna med sagor är att det finns så många versioner. Styvmodern i den här varianten drabbas av ett öde jag aldrig hade läst om tidigare. Historien är sig dock ganska lik och precis som många andra hade antytt är det bilderna som är den stora behållningen med den här Snövit. De är helt underbara!. Nästan de enda färgerna som används är svartvitt och rött och det är så vackert! Så vackert!

En saga att läsa själv, eller tillsammans, eller helt enkelt bara titta i.

Glad första advent på er alla!

/Karolina

En bok med flikar

När jag var liten älskade jag böcker med fiffigheter som flikar och bilder man kunde vika upp. Det roligaste var nog när det gick att förflytta någonting på bilden genom att dra en "flärp" åt något håll. Jag minns Robinson Crusoe i min finaste bilderbok som på så sätt lyfte sin kikare till ögat och ner igen.

Här på biblioteket brukar vi känna oss tvungna att avstå sådana böcker eftersom de inte håller särskilt bra. Men ibland missar vi att boken som vi beställer har dessa finesser. Precis så var det med Vad tänker du på? av Laurent Moreau - och det var ju tur för det är en mycket trevlig bok.

På varje uppslag presenteras vi för en figur vars ansikte vi försiktigt kan vika upp och se vad han eller hon funderar på. Alla tänker på olika saker. Någon tänker på en sång och någon önskar sig en tårta. En känner sig ledsen och en annan är arg. Alla ansikten får en insida som överraskar. Boken känns extra passande just idag eftersom den påminner lite om det som startar imorgon - julkalendern. En sådan har ju 24 stycken luckor, eller flikar om man så vill, att öppna. Varje flik döljer en bild. Om man gör som det är tänkt, lirkar man upp en lucka per dag och sista luckan öppnar man på självaste julafton.

Vi här på bloggen vill som vanligt göra vår egen nedräkning mot jul och startar också vår kalender imorgon den första december. Häng med oss vetja!

/Annika

Barbros bästa

I våras tipsade vi om våra favoriter bland Barbro Lindgrens böcker. Det var i samband med att hon fyllde 75 år.

Nu har den kompletta boken kommit. I Barbros bästa finns alla hennes välkända figurer med, Benny, Loranga och den vilda Bebin. Men också de mindre kända som Julia och Stora syster. Mellan sagorna finns dikter. Ruskiga, sorgliga och vackra dikter.

Jag har läst någonstans att Barbro inte tänker skriva fler barnböcker, men i den här boken finns den helt nyskrivna Vi leker att vi är pippifåglar.

/Veronica

Till Paris med pappa Björn

Jag har hittat den perfekta läsningen för dagen: Björnens sång av Benjamin Chaud. En blygrå novemberdag finns det knappast något som piggar upp mer än en bilderbok i stort format fylld av färg, fart och fantasi. För även om det närmar sig vinter också i boken förflyttas man i en blink till en plats av betydligt mer kontinentalt snitt.

Pappa Björn snarkar redan i idet med lilla Björn på magen. Men ett irrande, surrande honungsbi väcker hans unge som skuttar iväg från idet i jakt på biet. Det blir ett fasligt sjå för pappa Björn att följa sin unge i spåren. Det bär iväg genom den djupa skogen, in till den stora staden och slutligen upp på operahusets stora scen.

En ömsint och skojig historia med de vackraste bilder man kan tänka sig. Varje uppslag är en dubbelsidig bild som myllrar av detaljer, så vi som läser får ett roligt bestyr att leta efter och så småningom upptäcka den bortsprungne björnungen vi med. På bokens baksida kan man läsa att det minsann inte är någon slump att "ett honungsbi har en viktig biroll" i historien - Benjamin C är uppvuxen med en pappa som är biodlare i de franska alperna. Och att det finns bikupor och bin som gör honung på Opéra Garniers tak, mitt i Paris, är tydligen helt och hållet sant.

Ser man på, nu ljusnar det bestämt utanför fönstren, solen tittar fram och jag känner mig pigg. Behöver ni pigga upp med pyssel så gör som Karolina säger: kom till kulturhuset på söndag!

/Annika

Spindlar

Låt mig få presentera Spinderella Tarantella!

Illustratör: Sara Gimbergsson

Hon är en spindel som älskar sina 250 äggi-gläggisar (barn), äta flugor och att skrämmas. Tanterna går hur bra som helst att skrämma men inte barnen. De sjunger bara en fånig sång som börjar med Imse Imse spindel.

Boken Spinderella Tarantella av Inger Lindahl och Sara Gimbergsson blir kanske vissa förskräckta av att läsa. Här beskrivs inte bara noggrant hur spindeln fångar och äter flugor utan även vad hon har sin man till.

Det här är också en berättelse som minst lika mycket är en faktabok. Samtidigt som jag läser en rolig historia lär mig jag massor om korsspindeln. Det är precis som det låter, spindeln har ett vitt kort på ryggen.

/Veronica

Tvärtom

Sagan De tre små grisarna är klassisk. Jag tror de flesta känner till sagan om de tre grisarna som ger sig ut i världen och bygger sig varsitt hus. Vargen vill komma in husen och äta upp grisarna. Vargen lyckas först blåsa sönder halmhuset och sedan trähuset. Men vid tredje huset, av sten, får han tji! De hjälper inte hur mycket vargen än blåser, huset står kvar. Vargen får då för sig att ta vägen in via skorstenen. Ja, och sedan vet du hur det gick… eller så får du läsa själv.

Precis som många andra klassiska sagor finns De tre små grisarna i flera olika varianter. Författarna har ändrat lite men läsaren känner ändå igen sig. En ganska ny bok heter De tre små vargarna och den stora stygga grisen av Evjenios Trivizas. Tvärtom helt enkelt! I denna bok bygger vargarna hårda hus, av tegelsten, betong och pansarplåtar. Här hjälper det inte för grisen att blåsa utan också han får använda sig av tyngre saker som slägga, tryckluftsborr och dynamit! Vargarna förstår att det är något fel med byggnadsmaterialen, men provar bygga ett hus till…av BLOMMOR.

Jag gillar den här lite knasiga varianten på den klassiska sagan och flera barn med mig som jag läst den för.

/Veronica

Själar, spöken och döden

Karolina skrev om de nominerade till August-priset förra veckan. Kitty Crowther belönades med ett annat mycket fint pris för ett par år sedan - ALMA-priset. Nu har biblioteket fått en ny bok av henne. En lite sorgsen bok, kan man nog tycka. En bok som passar en dag när man själv känner sig lite sorgsen tycker jag. Lilla döden hälsar på heter den. Kitty Crowther har berättat att hennes son talade om döden redan som treåring. Han ville se döden så därför skrev och målade hon en bok om hur Lilla döden blir vän med ett barn. Barnet i boken är inte rädd för döden utan de leker och upptäcker saker ihop - Lilla döden känner sig riktigt levande faktiskt.

Kitty Crowther vill att man ska kunna skratta eller le åt det mörka i stället för att skrämmas av det. Och hon får mig att le. Det är nämligen både finstämt och med humor som hon skildrar döden.

I dagarna firar vi ju både Allhelgona och Halloween - två olika sätt att fira minnet av de döda. Det första är en gammal högtid när man tänder ljus vid nära och käras gravar och i stillhet minns dem. Det senare är en modern festlighet som mer går ut på spökerier och läskigheter och på så sätt kanske betvinga rädslan för andeväsen och döden.

På Kulturhuset Ängeln har vi valt att hålla Halloween i eftermiddag och till kvällen. Välkommen på spökvandring om du törs!

/Annika

Yakup tokstollen

Mitt i prick skulle man kunna säga om den här bilderboken av Ulf Stark och Sara Lundberg! Vackra, spännade bilder och en varm, upplyftande berättelse gör den nämligen till en fullträff.

Yakup tokstollen kallas han hemma i byn, pojken som ramlar och snubblar, tappar bort både saker och sig själv. Alla tycker att han är klumpig och fumlig. Därför är de helt emot att Yakup skulle vara med i pilkastningstävlingen som ordnas i byn, de tror att det skulle vara farligt för alla inblandade. Såklart att det gör Yakup ledsen, att delta i piltävlingen är precis vad han drömmer om. Som tur är visar det sig att det inte alls är frågan klumpighet utan något som faktiskt kan fixas. Och det ganska lätt dessutom.


/Annika

Ville vill

Bilderboken Lille Ville av Solja Krapu och Catharina Nygård Holgersson tar upp två viktiga saker. Det går bra att göra och se ut som man själv vill även om det är annorlunda i jämförelse med alla andra. Men också om att reagera när någon mobbas.

Ville är en kille som gör som Ville vill. Även om han är den ende som vill kasta kottar i en sko från kojan gör han det. Eller:

När andra tyckte rött var fint så gilla´ Ville blått

Det ingen annan tyckte om det tyckte han var gott

En dag hjälper han Lina. Det är när hon retas för sin fula väska och får stå emot både slag och bli dragen i håret. Ville ställer den viktiga frågan varför till mobbarna. De kan inte svara på frågan och tittar skamset ner i marken.

Lille Ville en bok som är viktig och allvarlig men som också rymmer ett lyckligt slut.

/Veronica

Herdepojkens dröm

Niki Daly är författaren och bildkonstnären som med sina böcker ger oss möjlighet att lära känna Sydafrika. Bibblan har flera av dem. Hans nya bok Herdepojkens dröm är både vacker och spännande.

Jag tror att Niki Daly vill inspirera barn att tro på sig själva och få dem att känna att allt är möjligt. Man kan bli kung eller profet även när man börjar sitt liv med att vakta familjens djur i en avlägsen liten by - precis som Bibelns kung David och profeten Muhammed. Även Sydafrikas före detta president, den oerhört respekterade och avhållne Nelson Mandela, var herdepojke när han var liten.

Bokens herde heter Malusi. Tillsammans med sin kompis Lungisa vaktar han sin farfars får och getter hemma i bergen. Lungisas största dröm är att få spela fotboll i landslaget medan Malusi drömmer om att bli president. Den här dagen hinner pojkarna som vanligt leka lite medan de ser efter hjorden, men de måste hela tiden hålla ögon och öron på helspänn för i Afrikas vildmark är farorna aldrig långt borta. Den här gången lyckas en hungrig babian ta sig in bland djuren. Ska Malusi lyckas rädda sina värdefulla djur?

Tanken att den som tar väl hand om sin hjord också blir en bra ledare känns riktig. Läs boken så får du se om du känner igen den gamle mannen som uppmuntrande säger det till Malusi.    

/Annika

Lill-Zlatan

Igår var det författarbesök här i Kulturhuset Ängeln. David Lagercrantz berättade om boken Jag är Zlatan Ibrahimovic som han skrivit utifrån vad Zlatan berättat för honom. Många kom för att lyssna och fika. En höjdarkväll har jag förstått.

Här kommer nu en helt annan Zlatan:
Lill-Zlatan och morbror raring. Ella kallas Zlatan av sin morbror Tommy för att hon älskar att spela fotboll. Hon har alltid med sig sin boll. Men det blir inte så mycket spelat för Ella efter det att Tommy träffat Steve. Ella älskar ju sin morbror minst lika mycket som hon älskar fotboll, men nu har hon helt plötsligt fått en konkurrent. Hon känner sig både sur och ledsen. Tills det visar sig att Steve faktiskt är en hejare på fotboll. Då blir allt bra igen!

Pija Lindenbaums bok från 2006 rekommenders varmt till fotbollsfantaster i alla storlekar - och till alla andra. En underbar bilderbok, helt enkelt. En typisk Lindenbaum.

/Annika

En målgörarklänning för hon och han och hen

De senaste dagarna har det varit massa nyheter om det lilla, lilla ordet hen. Vi på Bubblan i bibblan tycker att det är ett alldeles utmärkt ord. Om man inte vet om det är en hon eller en han är det bra att ha. Eller om det inte spelar någon roll om det är en han eller en hon. Och alldeles extra bra är det förstås för personer som inte tycker att hen varken är en hon eller han.

Boken Kivi och monsterhund har blivit känd för att det är den första barnboken som bara använder hen istället för han eller hon vilket Linda skrivit om tidigare. Ett superbra ord helt enkelt. Det är så härligt att det inte är så noga. Att det finns utrymme att vara sig själv som person före allt annat.

En person som inte heller bryr sig om hur det "ska" vara är Kalle. Under sommaren, den varma sommaren. kommer Kalle på att klänning är det bästa som finns. Underbart svalt och härligt. Vacker är den dessutom! Full av silvriga prickar. Kalle älskar sin klänning och när skolan börjar är det klart att klänningen är klädvalet!

"Har du blivit tjej över sommaren eftersom du har klänning?" retas alla hans killkompisar.
"Tänk för att jag inte har det. Jag gillar att ha klänning på mig", svarar Kalle nöjt och skrider fram över skolgården. "Klänning är det bästa som finns. Det är skönt när man ska springa för det fläktar om benen. Det är skönt när man ska kissa för det är mycket lättare. Och så är det mycket finare också!"

Förutom de fördelar Kalle räknar upp är klänningen en målgörarklänning. Jajamensan! Kalle som innan sommaren var sådär på fotboll är nu superbra! Mål efter mål efter mål! För visst är det väl så att alla de vackra silverprickarna ser ut som fotbollar? Kalle lyckas, genom att vara sig själv, få både kompisar, morfar och pappa att testa om inte klänning ändå är ett väldigt bra och fint plagg.

/Karolina

Alfons! Igen!

Spelar Alfons fotboll? Ja, det gör han! I Alfons och odjuret börjar hela historien med en fotbollsmatch. En match som spelas med Alfons nya fina boll. Bollen som Alfons skjuter iväg med ett JÄTTESKOTT! Och sen är den borta. Fast alla barn hjälps åt att leta hittar de inte bollen. Mest letar Alfons och lill-killen, han som är bollkalle. När bollen inte kommer fram blir Alfons ledsen, och arg! Han blir särskilt arg på lill-killen. För kanske är det så att han tagit Alfons nya fina boll? Han blir så arg att han smockar till lill-killen. Med knytnäven så blodet rinner!

Jag hoppas att ni läst Alfons och odjuret allihopa?! Om ni inte gjort det ska ni genast komma till biblioteket och låna den. Boken kom ut 1978 och eftersom jag är född 1977 så läste jag den ofta som liten. Det är också den Alfons-bok från min egen barndom jag minns tydligast. Kanske inte så mycket för fotbollsspelandet, som för odjuret under sängen.

Som ni förhoppningsvis kommer ihåg hade vi en super-duper-mega-rolig dag i stadsparken där vi firade Alfons. Det var ju många som deltog i vår tipspromenad och nu har jag och Annika gjort iordning väldigt fina presentpåsar. Alla ni som har en påse att hämta kommer att få ett vykort på posten.

/Karolina

En egensinnig katt

Låt mig få presentera Don Fritjof - gatans skräck och kvarterets kung. Inte någon snäll liten kisse precis, utan snarare en vilde med terror som vapen. Tills en dag, när en graciös liten mus lurar upp honom i ett träd. Då är Don Fritjof inte så morsk längre. Alla som känner katter vet ju nämligen att det är en helt annan sak att klättra ner än det är att klättra upp. Han blir sittande på sin gren i ur och skur och hinner bli både ynklig och spak innan han slutligen kommer ner. Då har något förändrats och husse och grannskapet får uppleva att katten med härskarfasoner förvandlats till en blid och kelig kissekatt. En katt med vänner.

Anna Bache-Wiig är författare och skådelspelare från Norge. Hennes bok nominerades till norska Brage-priset 2010. De fantastiska illustrationerna är gjorda av Lisa Aisato och det är Ylva Kempe som översatt den till svenska. Den mustiga historien är skriven på en rytmisk rimmad vers som gör den väldigt rolig att läsa högt.

/Annika