Vår förbannade rätt

Vår förbannade rätt är ingen ny bok, den kom 2004, men den är minst lika aktuell nu som när Maja Frankel skrev den. Den handlar om ungdomars rättigheter och vad det gäller sånt har det dessvärre inte blivit så värst mycket bättre sedan boken skrevs. Runt om i världen finns stora brister när det gäller att lyssna på barn trots att FN:s konvention om barnets rättigheter säger att barn och unga ska få säga sin mening i saker som berör dem - och vuxna ska lyssna. För en vecka sedan lyssnade jag på Maja Frankel när hon påminde biblioteksfolk om Barnkonventionen. Hon jämförde samhället med en prinsesstårta för att beskriva hur saker och ting fungerar. Hon menar att det är viktigt att barn inte bara blir rosen på tårtan utan faktiskt på riktigt är med och gör den från grunden och får en lika stor bit av inflytande. Men alltför ofta är det ju tyvärr så att unga bara blir dekorationen, de som överlämnar blommor eller sjunger och dansar på viktiga möten - i stället för attt involveras på riktigt.

Maja bestämde sig direkt efter gymnasiet att hon ville göra sin röst hörd och möjliggöra för andra ungdomar att göra detsamma. Alltså ringde hon upp svenska Unicef och fick chans att skriva den här boken. Hon och fotografen Tora Mårtens träffade tjugo unga människor i olika länder som berättade om sina liv och erfarenheter. Det är en samling gripande porträtt.Tjejen på bokens framsida är Rachel från USA. Hon kallar sig resenär. Hon säger: "Okej, jag har ingenstans att bo och jag har inget jobb, men mina erfarenheter och min världsvana kan ingen ta ifrån mig. Och på det sättet är jag betydligt rikare än många andra. Samtidigt. Det suger verkligen att behöva sitta på gatan och tigga ihop pengar till mat - men vad har jag för val?"

Jaa, vad har Rachel för val. Alldeles för ofta saknas skyddsnät runt utsatta barn. Men man får inte sluta tro att saker kan förändras. Och att man själv kan göra skillnad genom att engagera sig. Som Maja gjorde.


/Annika