Namn igen

Häromdagen fixade jag ett nytt lånekort åt en tjej i övre tonåren. På hennes gamla stod det Linda eller något liknande fint och bra förnamn. Men på hennes kontobild på datorskärmen stod det Dännis. Jag frågade om det hade blivit något fel, men det hade det inte. Det som stod på skärmen stämde, hon hade nämligen valt att byta namn. Efter att i flera år kallats Dännis var det det namn som hon identifierade sig med. Därför fick hon förstås ett nytt lånekort av mig med det rätta namnet. På kul kollade jag sen upp namnet på sajten Karolina skrev om svenska namn . Och Dännis är ensam i Sverige om sitt namn! Häftigt tycker jag. En annan person här i Katrineholm som, precis som Dännis, valt att göra smeknamnet till sitt riktiga tilltalsnamn är Plutten. Han är också ensam om sitt förnamn.

Maria Gripes har skrivit tre underbara böcker om Hugo och Josefin. På första sidan i den första boken Josefin får vi reda på att Josefin egentligen inte heter Josefin. Inte Johandersson heller. Hon heter Anna Grå. Det är i och för sig ett ganska vackert namn tycker hon, men hon känner sig för liten för det. Och tills hon har växt i det behöver hon ett annat namn, ett fint och roligt namn, som man blir glad av att heta. Josefin Johandersson vill hon heta. Och sen finns inte Anna Grå mer.

Våra namn är viktiga för oss. Jag känner mig rätt nöjd med Annika. När jag var liten tyckte jag däremot att Annika var lite tråkigt. Mitt drömnamn var Angélique! Det klingade exotiskt.

Nu är jag glad att jag faktiskt heter Annika. Men det måste vara stavat precis så - med k - för att jag ska känna att det är jag. Om någon stavar det med c eller ck blir det inte mitt namn längre. Jag tror de flesta är lite känsliga när det gäller stavningen och uttalet av ens namn. Det är nog för att våra namn är så förknippade med det mest personliga. För visst är det väl så?

/Annika