Snö

Det har börjat snöa här i Katrineholm. Så smått i alla fall. Beroende på vem man är, eller kanske hur gammal man är, är det ett Hurra! eller ett Nej! när snöflingorna börjar dala. Själv gillar jag snö. Inte den här slaskiga grå varianten vi har nu, utan när det är vitt och glittrigt och kallt. När det knarrar under sulorna och ryker ur munnen, den sortens snö (och vinter) gillar jag.

Oavsett, fick snön mig att tänka på sagan Snödrottningen av H. C. Andersen. Jag vet inte hur många som läser den här (rätt långa) sagan idag, men jag tyckte mycket om den som liten.

Framsidan på två av de versioner av Snödrottningen som biblioteket har.

Snödrottningen handlar om en spegel. En spegel som förvrider allt som speglas i den. Det goda krymper och försvinner, vackra landskap ser ut som kokt spenat genom spegeln. Trollet som uppfunnit den tycker den är vansinnigt rolig och bestämmer sig för att flyga upp med spegeln till Gud. Han blir dock så full i skratt av blotta tanken att han tappar den och spegeln går i miljoner bitar. Då blev det ännu värre eftersom spegelskärvorna fastnade i folks ögon, eller till och med hjärtan och satt där och förvred syn och känslor.

Kaj och Gerda är grannar och bästa vänner. De älskar varandra. En dag fastnar en spegelskärva i Kaj och hans hjärta blir som en isklump, så när Snödrottningen kommer och vill att han ska följa med henne gör han det. Alla tror att Kaj dött. Gerda med. Men solskenet, blommorna och floden håller inte med och till sist lyssnar Gerda på dem. Hon bestämmer sig för att hitta Kaj och ger sig ut på en både lång och farlig resa.

Snödrottningen är en RIKTIG saga. Om du inte stiftat bekantskap med den ännu tycker jag du ska läsa om is, snö och kyla nu när snön börjat falla.

/Karolina