12 december

När jag var liten spenderade jag nästan alla lov i min familjs stuga. Den ligger i byn Västanbäck, fyra mil nordväst om Vilhelmina. Från Katrineholm är det 90 mil till Västanbäck! Långt! Fast när jag var en 8-9 år bodde vi i Sundsvall. Då är det "bara" 36 mil till Västanbäck. 36 mil är fortfarande en rejäl bilfärd och mamma och pappa förstod att jag och mina syskon måste få någon slags underhållning när vi satt i bilen. Resultatet blev kassettband. Ja, så gammal är jag. Allt som allt hade vi kanske tio olika band med sagor. En Sune-bok, några med små berättelser och musik och så flera av Astrid Lindgrens böcker. Bland annat Mio, min Mio.

Mio, min Mio var så spännande, och läskig, och bra! Allt på samma gång! Så den lyssnade vi på. Om och om igen. Speciellt ett stycke har för alltid etsat sig in i mitt minne. Mio och Jum-Jum har rest hela vägen från Landet i Fjärran till den hemska Landet Utanför. Genom list och hjälp lyckas de ta sig in i riddar Katos borg. Där inne tappar stackars Mio och Jum-Jum bort varandra...

– Jum-Jum, snälla Jum-Jum, hjälp mig, viskade jag. Jag såg honom inte, för det var ju så mörkt. Jag såg inte hans vänliga ansikte och hans ögon som var så lika Benkas. Men han viskade till mig.
– Ja, ja, ta min hand, så ska jag hjälpa dig, viskade den som jag trodde var Jum-Jum. Ta min hand, så ska jag hjälpa dig! Och jag tog hans hand. Men det var ingen hand. Det var en klo av järn.

Just orden: "Men det var ingen hand. Det var en klo av järn". Åhh! Rysansvärt bra tyckte jag då, och det tycker jag fortfarande. Så fast Mio, min Mio egentligen inte alls är en julbok får jag känslan av täckkläder och en trång bil med snö utanför fönstret varje gång jag ser bokens framsida.

Nedan kan ni lyssna till när Astrid Lindgren själv läser precis mitt favorit avsnitt ut Mio, min Mio.

/Karolina