14 december

På kvällen den tredje advent händer något som förändrar familjen Wagners julförberedelser i grunden: Med ett öronbedövande brak störtar taket i vardagsrummet in. Precis när familjen stämmer upp sången om ängeln i himlens höjd dråsar tegelsten, taktegel och en jättelik älg ner och krossar både bord och ljusstakar.
"Kan älgar flyga?" frågar sig den förbluffade mamma Wagner. Nej, svarar den pålästa systern. "De kan inte heller klättra i berg, dyka eller spela tennis. Och de kan heller inte prata." MEN. I samma ögonblick säger älgen "Det är inte sant lilla vän! Jag behärskar fem språk, och det flytande."

Så går det till när ödet sammanför älgen Mr Moose med familjen Wagner och sonen Bertil får berätta historien om hur Mr Moose räddar julen. Bertil får veta att Mr Moose inget hellre vill än att dra jultomtens släde. Som det är nu får han bara testköra den innan renarna ska ut på julklappsfärd med tomten. Bertil berätttar i sin tur om sin allra högsta önskan för Mr Moose som lovar att framföra den till Chefen. Med lite stoft från Vintergatan är nog allt möjligt. Det vet man när man är liten, då är flygande älgar och jultomten också självklarheter.

Samtidigt är detta en högst realistisk berättelse om att vara liten och längta efter de välkända sammanhang där en pappa finns med. Andreas Steinhöfel från Tyskland har skrivit en julig, kulig berättelse om allas vårt behov av gemenskap. Kanske blir det behovet särskilt tydlig så här i juletid.

/Annika

13 december

Lucia. Ja, idag skrider hon in. Hon eller han, för jag hoppas att man på skolor och förskolor låter alla som vill vara Lucia vara det. Vitklädd med ljus i hår. Annat var det när jag var liten. Hemma fick vi turas om, jag och syrran, men i skolan fick jag aldrig vara Lucia. Man skulle ha långt hår nämligen och det hade inte jag. Men jag gillade förstås den här dagen ändå. Vi bakade ofta våra julpepparkakor just på Lucia. Det minns jag var jätteroligt. Sedan doftade det jul på riktigt.

Vi fick alltid varsin bok i julklapp när jag var liten. Den jul jag fick Madicken fick min syster Bullerbyboken. Astrid Lindgren som är författare till båda var ungefär jämngammal med min farmor som gav oss böckerna. De skildrar en tid för länge sedan som säkert påminde min farmor om hennes egen barndom. Jag bodde i Stockholm när jag växte upp, i en alldeles modern förort långt från landsbygdens kor och grisar. Bullerbyn blev min absoluta ideal-idyll att längta till! Allt verkade så förunderligt trevligt och tryggt - och exotiskt. Jag ville ha det precis likadant. Jag tror faktiskt att jag än idag önskar mig en jul som den i Bullerbyn.

/Annika

12 december

När jag var liten spenderade jag nästan alla lov i min familjs stuga. Den ligger i byn Västanbäck, fyra mil nordväst om Vilhelmina. Från Katrineholm är det 90 mil till Västanbäck! Långt! Fast när jag var en 8-9 år bodde vi i Sundsvall. Då är det "bara" 36 mil till Västanbäck. 36 mil är fortfarande en rejäl bilfärd och mamma och pappa förstod att jag och mina syskon måste få någon slags underhållning när vi satt i bilen. Resultatet blev kassettband. Ja, så gammal är jag. Allt som allt hade vi kanske tio olika band med sagor. En Sune-bok, några med små berättelser och musik och så flera av Astrid Lindgrens böcker. Bland annat Mio, min Mio.

Mio, min Mio var så spännande, och läskig, och bra! Allt på samma gång! Så den lyssnade vi på. Om och om igen. Speciellt ett stycke har för alltid etsat sig in i mitt minne. Mio och Jum-Jum har rest hela vägen från Landet i Fjärran till den hemska Landet Utanför. Genom list och hjälp lyckas de ta sig in i riddar Katos borg. Där inne tappar stackars Mio och Jum-Jum bort varandra...

– Jum-Jum, snälla Jum-Jum, hjälp mig, viskade jag. Jag såg honom inte, för det var ju så mörkt. Jag såg inte hans vänliga ansikte och hans ögon som var så lika Benkas. Men han viskade till mig.
– Ja, ja, ta min hand, så ska jag hjälpa dig, viskade den som jag trodde var Jum-Jum. Ta min hand, så ska jag hjälpa dig! Och jag tog hans hand. Men det var ingen hand. Det var en klo av järn.

Just orden: "Men det var ingen hand. Det var en klo av järn". Åhh! Rysansvärt bra tyckte jag då, och det tycker jag fortfarande. Så fast Mio, min Mio egentligen inte alls är en julbok får jag känslan av täckkläder och en trång bil med snö utanför fönstret varje gång jag ser bokens framsida.

Nedan kan ni lyssna till när Astrid Lindgren själv läser precis mitt favorit avsnitt ut Mio, min Mio.

/Karolina

11 december

När jag var liten älskade jag att titta på julkalendern på tv. På morgonen innan jag gick till skolan åt jag frukost framför tv:n, ofta i sällskap med en lussebulle. Jag har gillat de flesta julkalendrarna som har varit, men några ligger mig varmare om hjärtat.

En av dem är Ture Sventon, privatdetektiv. Den gick som julkalender 1989 och då var jag 8 år! Jag tyckte att den var väldigt spännande och rolig och mina favoriter var Ture och Vesslan. Det jag framförallt kommer ihåg (har faktiskt inte sett det sedan det gick) var Vesslans låna smala skor!

Det är inte bara jag som gillar just den julkalendern, utan den brukar omnämnas som en av de bästa! Nu var det ju ett tag sedan den gick, men som tur är så kan du komma in och låna på biblioteket!

/Lisa

10 december

Vem var vem? Det var visserligen länge sedan Albert och Herbert var årets julkalkalender. Men jag minns att jag även då hade svårt att hålla isär de två gôa gubbarna från Göteborg.

Nu i efterhand kan jag tycka att den julkalendern minst lika mycket är för vuxna. Tiden har också gjort att kalendern bitvis kan upplevas som mossig. Men jag gillade och gillar 1982 års julkalender.

Det handlar om en pappa och hans vuxna son som bor tillsammans. Ofta retas de med varandra, ibland blir den ene arg på den andre men de tycker alltid om varandra.

Det roliga är att jag förra året fick just DVD:n Albert och Herberts julkalender som julklapp. Blir du nyfiken på den? Kom in på bibblan och låna den!

/Veronica

9 december

Tomtegröt, balett och sagor. Vänta (otåligt) på tomten, (i smyg) klämma på klapparna under granen och göra pepparkakshus. Det är julkänslor för mig!

En av mina absoluta favoritjulberättelser är Petter och Lottas Jul av Elsa Beskow. Tant Brun, tant Grön och tant Gredelin har tagit hand om de föräldralösa barnen Petter och Lotta. För första gången ska de nu får fira riktig jul i Lillköping. 

Det är en skimrande, lite läskig bilderbok som är skriven redan på 1940-talet. Som barn tyckte jag att det var väldigt spännande att ta del av de för mig gammeldags traditionerna och miljöerna som finns i boken.

Petter och Lotta vet inte vad julklappar är och tjuvkikar genom nyckelhålet för att se vad tant Brun, tant Grön och tant Gredelin pysslar med i smyg. Tillsammans med Farbror Blå hämtar de en julgran. De bakar pepparkakor med tant Brun. Och såklart väntar en spännande julafton när julbocken kommer på besök...

I klippet nedan skymtas julbocken, Petter och Lotta, Farbror Blå och alla de andra i julbaletten Nötknäpparen. Baletten baseras från början på den skräckromantiska berättelsen om kampen mellan Nötknäpparen och Råttkungen. Men i den version som Kungliga Operan i Stockholm brukar spela är handlingen förflyttad till just Petter och Lottas Jul. Det blir på så sätt ett möte mellan originalstoryn och Elsa Beskows sagovärld:

Det är magiskt! Alldeles magiskt.

Och för mig är det här jul när man är liten och jul när man är stor. 

 /Victoria

8 december

Många av de traditioner jag har runt jul kommer från när jag var liten. Vi brukade alltid lyssna på en viss julskiva, vi hade alltid de där röda gardinerna, vi fick alltid ett paket så fort vi vaknade på julaftonsmorgonen. På så sätt blir jul, nu när jag är vuxen, en tid när jag tänker tillbaka och ganska ofta säger: "När jag var liten brukade vi alltid..."

Så hur är det egentligen på jul när man är liten? Och hur var jul när man var liten? Det ska vi på Bubblan i bibblan fundera över i veckan som kommer.

/Karolina