I onsdags började de flesta Katrineholmselever skolan. Säkert var det många som hade längtat. Kanske inte till pluggandet, men till sina kompisar. Lika säkert var det flera som gruvat sig i veckor för skolstarten. Gruvat sig för plågoandarna, mobbarna som skulle få chansen att förpesta livet igen.
Jag tror många vuxna som mobbats under sin skoltid skulle tala om den perioden som en daglig kamp för att överleva. En kamp för att försöka behålla tron, både på sig själv som värdefull, men också tron på att det faktiskt finns goda och snälla människor.
Tove skulle inte ens själv kunna berätta riktigt när det hände. Plötsligt var det bara en vana att vara ensam, själv, både på matrasterna och skolgården. När sedan hennes syster Maja hastigt dör är det som att solen går ner. Strax efteråt börjar Drottningarna lägga märke till Tove. Till hennes röda hår. Hennes fräknar och plötsligt finns glåporden där. Trolhänderna som puttar ner Tove i källaren och låser in.
Ingen tycker det är särskilt farligt. Det är ju bara på skoj ju. Lite som en rolig timme kanske. Lärarna tycker visserligen Tove verkar lite sorgsen, men mobbing, nej det är det förstås inte.
Hon borstar inte tänderna och äter inte frukost heller för hon känner ingen hunger, bara ett hål mitt i bröstkorgen, eller liksom ett hugg. Nedanför bröstet, där revbenen möts, känner hon liksom ett hugg av nåt slag. Fast ingen har huggit där och det blöder inte...
Alla känslor, allt som hugger och skär i kroppen gör att Tove till sist börjar skära sig på riktigt.
Så en dag blir Taz instängd i källaren tillsammans med Tove. Hon är inte som någon annan och plötsligt börjar Tove berätta om trollhänderna, om värken mellan revbenen, om mamma som blev tokig och om Maja.
Om du behöver prata med någon vuxen om hur det är i skolan kan du kontakta BRIS. Det går bra att ringa, chatta eller mejla. Också organisationen Friends kan man vända sig till.
/Karolina
HUR MODIG ÄR DU? Testa dig själv på Temabloggen och tipsa dina vänner på Facebook!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar