Rum 213

Jag tycker att det nuförtiden skrivs bättre och bättre spökhistorier. Berättelser som verkligen innehåller tron på spöken. Själv blir jag mest irriterad när Blodet dropppar, blodet droppar slutar i att en passerande person ätit blodapelsin.

Inger Angerborns böcker framkallar inga rysningar hos mig, men är härligt mystiska. Det händer oväntade saker hela tiden. Karolina har tidigare skrivit om För alltid…
Angerborns senaste bok heter Rum 213, som jag läste nu i somras. En bok där allt annat än slumpen styr och allt hänger samman.

Allting verkar INTE hända av en slump i Elviras liv denna speciella sommar. För henne känns det mer än en slump att hon hittar en lapp om kollo strax innan sommaren. Samma sommar som hennes bästa kompis är bortrest hela sommarlovet och hon inte vet vad hon ska göra. Det verkar också vara mera av en slump att hon får sista platsen fast anmälningstiden har gått ut och det är 10 reserver före henne...
Allting verkar också hänga ihop. På vägen till kollot ser hon registreringsskylten Rum 213. Just Rum 213 som får hon dela med Bea och Meja som snabbt blir hennes kompisar. Ett rum där oförklarliga saker sker. Ett öppet fönster slår igen fast det inte blåser och saker försvinner. Elviras fina ring, som hon lovat mamma att inte tappa bort försvinner, därefter också Mejas kamera och Beas fina penna. Direkt börjar de anklaga varandra, men inser snart att det inte stämmer. Under spökhistoriekvällen på kollot berättar en av tjejerna om att det ska finnas en vitklädd flicka som spökar i rum 213. En natt vaknar Bea och ser henne… För att ta reda på vad som händer på nätterna bestämmer de sig för att vara vakna alla tre och se så det inte är ett vanligt kollobus.

/Veronica