Barbro Lindgren, som vi firar hela veckan lång, har skrivit en oerhörd fin bok om ensamhet och vänskap. Den heter Sagan om den lilla farbrorn. Vi får aldrig reda på vad farbrorn heter men snart vet vi att alla är dumma mot honom och att han saknar vänner. Fast han är snäll, tycker alla att han ser dum ut. På nätterna gråter den lilla farbron eftersom han känner sig så ensam.
En vårdag klistrar han upp lappar med texten liten farbror söker en vän på träden. Sedan sätter han sig på trappen och väntar på en vän. Det går tio dagar och tio nätter. I alla fall nästan tio nätter, just under den tionde natten, känner den lilla farbrorn en kall nos som tillhör en hund. De blir de allra bästa vänner och gör snart allt tillsammans. Sommaren, hösten och vintern kommer och går och det blir vår igen. När de sitter på trappan en dag ser de en flicka som hoppar i vattenpölarna. Hon kommer snart fram till dem. Det är då det händer, hunden lägger sin kalla nos i flickans hand. Den lilla farbrorn blir alldeles förskräckt och ledsen. Har han blivit ensam nu igen?
Det är trevligt med böcker som väcker känslor. Denna bok gör mig ledsen, glad, uppgiven och till sist lycklig. Det är dessutom en bok som överlevt flera årtionden, tre för att vara exakt. När boken först kom ut såg vi lilla farbrorn i svartvitt. Nu för bara några år sedan fick Eva Eriksson möjlighet att göra om bilderna. Denna gång i färg. Så mycket bättre om ni frågar mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar