När vi först träffar Ruby sitter hon i ett flygplan på väg till Los Angeles. Ruby tänker dock inte på stränder, palmer och solen som väntar utan på allt hon lämnar. Sin bästa vän i världen, sin underbara pojkvän och sin mamma. Mamma som "ligger i en kall låda av trä under två meter jord och just håller på att börja ruttna". Och varför ska hon till Los Angeles? Jo, där finns hennes pappa. Det stora filmstjärnan som skilde sig från Rubys mamma och stack innan Ruby ens var född.
Men mitt liv får verkligen inte bli
en sån där vidrig bok
där mamman dör
och tjejen måste flytta
till sin försumlige pappa
och han visar sig vara
en alkoholiserad heroinist
som misshandlar henne brutalt
och utnyttjar henne sexuellt
så hon blir
en bulimisk yxmördare.
Jag älskar att läsa,
men jag står inte ut med såna böcker.
Och jag vägrar blankt
att låta mitt liv bli ett sånt där liv
som jag inte ens
vill läsa om.
Precis som Sonya Sones andra böcker räknas En sån där vidrig bok där mamman dör som poesi. Jag tycker det är underbart att läsa hennes språk som är kortfattat men fullt av känsla. Jag tror att många tänker sig att poesi bara är rimmade små verser som handlar om kärlek. Sonyas böcker är utmärkta exempel på att det inte alls behöver vara så. Berättelsen om Ruby handlar förvisso om kärlek, men också om sorg och ilska. Och om att allt inte alls behöver vara som man tror.
Läs, läs, läs En sån där vidrig bok där mamman dör! Den är jättebra!
/Karolina
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar