I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig är boken jag har värjt mig mot. Jag visste att läsningen skulle knocka mig. Jag visste också att jag var tvungen att läsa den. Av någon slags skyldighet. När människor orkat och vågat berätta om vidrigheter och fasor de varit med om och någon orkat lyssna, skriva ner och förmedla dessa berättelser, då är väl det minsta jag kan göra att våga läsa?
2009 fick Christina Wahldén förtroendet att för Röda Korset skriva en bok om kvinnor och flickor som överlevt väpnade konflikter. Tack vare det kunde hon resa till Demokratiska Republiken Kongo för att med egna ögon se vad som händer där. Den resan och möten med kongolesiska kvinnor i Sverige gav henne idén till den här boken. Det är en roman, men den bygger på alldeles sanna händelser.
Ombeni var sexton år när hon flydde från krigets Kongo till Sverige. Nu har det gått ett par år och hon går på gymnasiet och bor i egen lägenhet. Men hur lever man vidare när man sett familjemedlemmar mördas? När man våndas över att ens systrar kanske fortfarande pinas i fångenskap, medan man själv lyckats fly?
Ombeni märker snart att ingen här skulle förstå vad hon har varit med om. Det fruktansvärda våldet har klasskamrater och lärare ingen möjlighet att greppa. Inte ens handläggaren på Migrationsverket kan föreställa sig de ohyggliga minnesbilder som plågar Ombeni. Så hon behåller sina minnen för sig själv. Hon känner att hon är en pusselbit som inte passar ihop med någon annan här, hon kommer från en helt annan ask. Att överleva ensam känns som ett straff.
Jag skrev ju att människor som bor i Sverige är förskonade från många hemska verkligheter som tyvärr är vardag ute i världen. Men man får inte glömma att det i Sverige lever människor som i sina tidigare hemländer har varit med om ofattbara grymheter. Christina Wahldén påminner oss om det.
/Annika
HUR MODIG ÄR DU? Testa dig själv på Temabloggen och tipsa dina vänner på Facebook!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar